Personakt

Niels Jensen Loupose


Barn med ?

Barn:
Nils Jönsson Posse

Sambo med Kristina Tykesdotter


Noteringar

Jylländsk väpnare
Sigillvittne 1401-07-14

Riksarkivet: sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7355

Biografi
Posse, släkt, som härstammar från den jylländske väpnaren Niels Jensen Loupose (d tidigast 1401). I äktenskap med värmlandslagmannen Nils Tykessons (Välingeätten) syster Kristina blev han far till Jöns Lagepose, även kallad Lage P (d tidigast 1473), som flyttade till Sverige mellan 1428 och 1434. Genom äktenskap med riksrådet och västgötalagmannen Knut Jonssons (Tre rosor) dotter Märta kom denne i besittning av Tun i Västergötland, där han bodde sannolikt redan 1446 och säkert 1473. Han blev vid obekant tidpunkt under Eriks av Pommern krig med holsteinarna tillfångatagen av dessa och var bland de 95 frälsemän som i (Söder-) Tälje 1438 tillsammans med biskoparna med ed förband sig att värna Sveriges lag och rätt, frihet, privilegier och gamla sedvänjor. P blev riddare 1442 eller 1443, sannolikt vid unionskungen Kristofers kröning till norsk kung i Oslo 1442. Under valstriden 1448 hörde han till Karl Knutssons motståndare. 1448–49 deltog P i det misslyckade försöket att vinna Gotland för kung Karl, och 1453 innehade han Ekholms slottslän i Västergötland. 1457 räknade Karl Knutsson honom till sina anhängare, men redan ett par månader senare fick han av riksföreståndarna Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28) och Erik Axelsson (Tott) som förläning Kållands härad i Västergötland och fyra socknar i Dalsland. I samband med den senares förnyade övertagande av riksföreståndarämbetet 1466 namnes P för första och enda gången som riksråd.

Jöns Lagepose var far till riksrådet Knut P (P 1). Dennes yngre bror Nils P (d 1492 eller 1493) på Tun förekommer bland rikets råd och män i fyra brev från åren 1486 och 1491. Han namnes aldrig uttryckligen som riksråd men har sannolikt varit det, eftersom de övriga i dessa brev uppräknade personerna var riksråd. I sitt första äktenskap – med det norska riksrådet Mats Jakobssons (Römer) dotter Gertrud – blev han far till Mats Nilsson (d 1500), som stupade vid unionskungen Hans' misslyckade försök att kuva Ditmarsken, och till Axel Nilsson.

Den sistnämnde, vilken senare alltid kallas Axel P (d omkr 1552), deltog 1497 i försvaret av Älvsborg mot kung Hans och 1502–03 i striderna mot denne i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. Han blev riksråd senast 1504 och var bland de elva sv delegater som 1508 i Nya Varberg slöt stillestånd med unionskungen. 1517 var P en av utfärdarna av brevet om Stakets nedrivande och ärkebiskopen Gustaf Trolles avsättning, men våren 1520 var han bland de västgötska frälsemän som i en proklamation till invånarna i Dalarna kungjorde sin anslutning till Kristian II. Enligt riksrådets 31 okt s å utfärdade förklaring om Kristians arvsrätt till den sv kronan var han då i Sthlm. Som riksråd namnes P ej efter sitt deltagande i västgötaupproret 1529. Han bodde åtminstone 1505–16 på det fäderneärvda Tun men flyttade senast 1532 till Hällekis i Tuns sn, som han kommit i besittning av genom sitt äktenskap med riksrådet Axel Matssons (Hällekisätten) dotter Anna. Deras dotter Margareta blev mor till drottning Gunilla Bielke.

Sonen Knut P (d 1593) till Såtenäs i Tuns sn var en av de fem personer som 1567 förordnades i slottsloven på Läckö i Västergötland. Där var han sedan verksam till sin död med titlar som gubernator 1569, ståthållare 1573 och 1590 och landshövding 1589 (HKR; RR; SRA; Stiernman). Han blev riksråd 1569, dubbades s å till riddare vid Johan III:s kröning och var häradshövding i Dalsland från o 1558 till 1580-talet (Almquist 1566), i Åse härad från 1568 till sin död och i Kinne härad 1586–91 samt lagman i Småland från 1586 till sin död. Rasmus Ludvigssons förteckning 1586 över P:s jordabrev finns i RA och är av stort värde för kunskapen om hans förfäder (Sjögren 1949).

I äktenskap med riksrådet Lindorm Brunssons (Forstenasläkten; bd 16, s 382) sondotter Ebba Jöransdotter blev Knut P morfar till riksrådet Bengt Oxenstierna (bd 28, s 476). Av sönerna var Nils P (1558–1627) till Gäddeholm i Irsta i Västmanland länge hovjunkare hos hertig Karl. Han var bisittare i den domstol som 1600 i Linköping dömde de under striden mot Sigismund tillfångatagna rådsherrarna. Även brodern, häradshövdingen i Ase härad och Sigismunds f d hovjunkare Lindorm P (1566–1628) på Såtenäs återfinns bland bisittarna i denna domstol. 1603 flydde emellertid båda bröderna utrikes undan hertig Karl. Lindorm dog i Lauenburg i Pommern, men Nils tilläts återvända till Sverige 1621. Rester av hans arkiv finns i E 5104, RA.

Nils och Lindorm P:s bror Axel P (1560–1613) till Ro i Mellby, Västergötland, for till Polen med Sigismund 1587 och med dennes syster Anna 1591 och var en tid hennes stallmästare. Mellan och efter dessa resor var han i Sverige till 1603, då han liksom bröderna flydde utrikes undan hertig Karl. Han dog i Danzig (Gdansk), men hans hustru Märta, som var dotter till riksrådet Christiern Gabrielsson (Oxenstierna; bd 28, s 470), var kvar i Sverige liksom deras barn.

Axel P:s son Christer P (1601–43) till Bergshammar i Fogdö, Södermanland, som han ärvt från mödernet, blev hovjunkare 1620. Han följde sin mors kusin Axel Oxenstierna (bd 28), då denne s å från Tyskland hämtade Gustav II Adolfs blivande gemål. 1621 deltog han i belägringen av Riga, och året därpå återfinns han bland dem som ledsagade hertig Karl Filips (bd 20) lik från Narva till Sverige, och han följde Axels bror Gabriel Oxenstierna Gustafsson (bd 28) till Khvn och 1625 till England. Han deltog även i fälttågen i Livland 1622 och Preussen 1628 och Gustav II Adolfs flottexpedition till Danzig 1623 samt var med vid kungamötet i Ulfsbäck 1629 och vid hemförandet av Gustav II Adolfs lik från Wolgast 1633. P blev 1633 assessor i Svea hovrätt och 1637 landshövding i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, varifrån han "för sin svaghets skull" (SRP) fick transport till motsvarande ämbete i Västmanland 1642.

I sitt äktenskap med Axel Oxenstiernas hustrus systerdotter Christina Bengtsdotter (Sparre af Rossvik) blev Christer P far till Axel P (1627–62) till Bergshammar, som deltog i försvaret av Trondheim 1658 och blev överste för Upplands regemente 1660. Efter det att hans hustru Catharina Elisabet Kurck avlidit övergick Bergshammar till hans systers ättlingar av ätten Sack. I Bergshammarsamlingen i RA finns rester av Christer P:s arkiv (vol 34; f d 8) liksom en jordebok (vol 35; f d 10 g) och ett inventarium (vol 593) för Axels bror Nils P (1628–69) till Gäddeholm, som hade deltagit i kriget mot Polen och sjöslaget vid Mön 1657 samt blivit överste för Närkes och Värmlands regemente 1661.

Deras farfar Axel P:s till Ro äldre bror riksrådet Jöran P Knutsson (P 2) blev i sitt äktenskap med Axel Oxenstiernas faster Elisabet Gabrielsdotter far till Gabriel P (1590–1632), som blev katolik och sedermera kammarherre hos Sigismund. Denne använde honom för en beskickning till Jakob I av England, och 1626–29 var Gabriel P ledamot av en kommission, som i Danzig skulle leda arbetet på byggandet av en polsk flotta. 1630 värvade P i Polen trupper för den kejserlige fältherren Wallensteins räkning. P dog i Warszawa.

Gabriel P:s bror riksrådet och hovrättspresidenten Knut P (P 3) blev sv friherre 1651 med rätt att skriva sig friherre till Hedesunda i Gästrikland, där han erhållit k brev på gods 1650. Denna släktgren har på riddarhuset kallats P af Hedensund, ehuru han 1653 fick friherreskapet Arnäs i Ångermanland och Medelpad. I sitt äktenskap med fältmarskalken Lennart Torstensons syster Ingeborg Torstensdotter blev han far till Gustaf P (1626–76). Denne blev efter studieresor genom olika europeiska länder 1643–48 kammarherre hos drottning Kristina och var landshövding i Jönköpings län 1653–58. Vid riksdagen i Gbg 1660 var han lantmarskalk och s å blev han riksråd, varvid han var ett av de fyra riksråd som tjänstgjorde i kansliet. Samtidigt var han ledamot av Reduktionskollegium 1660–63, och 1664 blev han hovrättsråd i Göta hovrätt, där han 1665 befordrades till president efter sin fars efterträdare. Som president uppges han energiskt ha arbetat på att effektivisera arbetet, särskilt när det gällde kontrollen av lägre instansers domar och att skapa drägligare arbetsförhållanden för personalen (Rystad 1965). P har emellertid även karakteriserats som en man med stora later men föga djup (Magalotti). Från 1670 utgjorde han tillsammans med Johan Gyllenstierna (bd 17) den kommission som verkade genom en serie räfsteting och undersökningar i Västernorrlands län och som resulterade i en frän vidräkning med dess guvernör Carl Sparre. Med Gustaf P:s söner dog denna friherrliga släktgren ut på manssidan.

Gustaf P:s farfars far Knut P:s till Såtenäs yngre bror Nils P (d 1603) till Gammalstorp i Tun var häradshövding i Kållands härad i Västergötland från 1564 till sin död och i Barne härad i samma landskap åtminstone 1591–95. Han uppges ha gripits av hertig Karl under räfsten 1603 och suttit fängslad på Läckö slott kort före sin död. I äktenskap med riksrådet Lindorm Brunssons (Forstenasläkten; bd 16, s 382) dotterdotter Anna Matsdotter (Kagge) – en kusin till brodern Knuts hustru – blev han morfar till hennes sysslingbarn fältmarskalken Lennart Torstenson och dennes syster, P 3:s ovannämnda hustru.

Sonen Jöran P Nilsson (d 1618) kom genom sitt äktenskap med Johan Åkessons (Natt och Dag; bd 26, s 412) dotter Ingeborg i besittning av sätesgården Sjögerås i Vilske-Kleva i Västergötland. Han blev senast 1583 hovjunkare och 1585 Sigismunds stallmästare. I samband med dennes val till polsk kung var P i Polen 1587–89. 1590 blev han ryttmästare för adelsfanan, och 1590–91 var han en av ståthållarna på Narva, varefter han var ryttmästare för de västgötska ryttarna i Finland 1591–92, och 1593 blev han befälhavare för de nyantagna ryttarna i Västergötland. 1597 deltog P i hertig Karls fälttåg i Finland. 1598 överrumplade han i Nya Lödöse på Sigismunds order hertigens ståthållare i Västergötland Axel Stensson (Leijonhufvud; bd 22). Då denne lyckades undkomma, sökte P utan framgång gripa honom på hans sätesgård Gräfsnäs. S å deltog han på Sigismunds sida i slaget vid Stångebro (jfr bd 16, s 388), varefter han i Västergötland blev överrumplad av Axel Stensson och som fånge sänd till hertigen. Efter att ha suttit i fängelse på slotten i Åbo och Sthlm frigavs P 1602. 1603 flydde han liksom sina kusiner P 2 samt Nils, Axel och Lindorm P utrikes. P dog i Hinterpommern.

Släktens nu levande medlemmar härstammar från Jöran P Nilssons bror Axel P (d 1633) till Säby i Berga i Västergötland, som blev hovjunkare senast 1582. Han var bisittare i den domstol som 1600 i Linköping dömde de tillfångatagna rådsherrarna.

Axel P:s sonson landshövdingen Mauritz P (P 4) blev friherre 1673 och skulle i brist på friherreskap enligt friherrebrevet skriva sig till sitt ovannämnda arvegods Säby. Han blev stamfar för den ännu fortlevande släktgren som på riddarhuset kallas P af Säby.

Mauritz P:s son Carl Magnus P (d 1715) deltog 1676 i sjöslaget vid Ölands södra udde och 1690–91 i den franska arméns fälttåg i Flandern och Italien, varvid han tillsammans med Axel Gyllenkrok (bd 17) utan tillstånd begav sig till de allierades läger i Flandern, där de blev arresterade av kung Vilhelm III av England (Konow). Senare deltog Carl P i landstigningen på Själland och slaget vid Narva 1700 samt övergången av Duna 1701. 1702 tog han med 400 man utan strid staden och slottet i Warszawa i besittning, varefter han deltog i slaget vid Kliszow och 1703 i belägringen av Torun. P efterträdde 1706 sin syssling Knut P (se nedan) som överste för Livgardet, blev sårad i slaget vid Holowczyn 1708 och deltog i slaget vid Poltava 1709, varefter han blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna. Han dog i Moskva. Mest känd är P genom sina av historikerna ofta utnyttjade brev till sin far och till brodern Nils (se nedan), tryckta i HT 1882 (s 81–94 och 159–171, efter E 5095, RA) och framför allt genom sin journal 1707–09, tryckt i KKD, 1 (1901, s 285–350, ny uppl 1921, s 241–96, efter Nordinska saml, vol 214, UUB). Via studiet av hans skrifter har han karakteriserats som nykter och illusionsfri med starkt utvecklad heders- och pliktkänsla men icke utan kverulanta och nervösa drag (Wernstedt, s 458; jfr Åberg, s33).

P:s halvbror Mauritz P (d 1724) till Säbyholm i Lossa, Uppland, som var systerson till bröderna Jöran och Johan Gyllenstierna (bd 17), deltog i slaget vid Helsingborg 1710 och befordrades 1719 till sekundöverste vid Upplands ståndsdragonregemente. Från Carl Magnus P:s helbror överstelöjtnanten Leonhardt P (1662–1701), som deltagit i slaget vid Landskrona 1677 och belägringen av Kristianstad 1677–78, härstammade en livländsk släktgren, som dog ut under 1800-talets förra hälft.

Om Leonhardt och Carl Magnus P:s äldste helbror Nils P (1660–1723) på Säby har uppgivits (Fröding 1919, s 46) att han vid flottan skulle ha deltagit i Karl XI:s danska krig, men detta har ej kunnat verifieras i RA och KrA och gäller möjligen en obetitlad syssling med samma förnamn. Nils P vikarierade 1696–97 som kommendant på Bohus och var 1698–1701 kommendant på Nya Älvsborg. P blev 1701 överste för Närkes och Värmlands tremänningsinfanteriregemente och var 1701–04 (E 5100) kommendant i Bauske i Kurland; hans journal om krigshändelserna där 1701–02 har publicerats i KKD 10 (s 427–46, efter M 1375 i RA). Efter utnämning till överste för Sv livregementet 1705 var han 1705–09 (E 5101) kommendant i Gbg, 1709 (M 765)–1710 (Wismariensia) vice guvernör i Wismar och 1711–16 landshövding på Gotland; hans relation om denna ös tillstånd 1712 är tryckt i HT 1897 (s 65–69 efter koncept och avskrift i E 5101, RA). Från 1719 till sin död var P landshövding i Göteborgs och Bohus län. Större delen av hans arkiv (E 5089–5101) kom till RA 1856, en mindre del (X 284 aac) till UUB 1901 (Broomé). En vol har av RA överlämnats till ViLA (MRA 1924, s 324).

I äktenskap med Henrik Horns (bd 19) dotter Henrietta Beata, som efter hans död gifte om sig med Gustaf Cronhielm (bd 9), blev Nils P far till Mauritz (Moije) P (1712–87). Denne deltog i den kejserliga (M 1134) arméns fälttåg vid Rhen och Mosel 1735 under polska tronföljdskriget och i kriget i Finland 1741–43, befordrades till överste 1749 och var sv envoyé i Ryssland 1752–63. Han blev generalmajor 1760 och var 1763–69 landshövding i Älvsborgs län. 1769 var P bland dem som hattarna gjorde till riksråd i de licentierade mössornas ställe, men då mössorna återtog makten 1772, var han bland de sju riksråd som licentierades. Efter Gustav III:s statsvälvning s å var han en av dem som återinsattes i rådet. P utsågs s å till chef för en ambassad, som skulle söka vinna den ryska kejsarinnan Katarina II:s bevågenhet för Sverige, men denna ambassad inställdes, eftersom hon inte önskade något närmande till Gustav III. Vid uppdelningen av ärendena mellan två rådsdivisioner kom P att tillhöra den som skulle arbeta med militära, inrikes civila och utrikes ärenden, men 1780 överflyttades han till justitiedivisionen. Då kungen besökte S:t Petersburg 1777, var P det enda riksråd som tillsammans med kanslipresidenten Ulric Scheffer följde honom. Han hade 1771 blivit serafimerriddare och greve men introducerades aldrig på riddarhuset. P har karakteriserats med orden att han hade "varken eftertanke eller tilltagsenhet" (Ehrensvärd, 2, s 87; jfr Trulsson, s 230).

Denna grevliga släktgren dog ut på manssidan med hans son i äktenskapet med hans brylling riksrådet Arfuid P:s (se nedan) dotter Beata Christina, den originelle och kverulantiske (H E Charlotta, 2; Ehrensvärd) Nils P (1739–1818) på Hällekis. Denne blev överstekammarherre och serafimerriddare 1787 och en av rikets herrar 1793. Under Johan Gabriel Oxenstiernas (bd 28) av hertig Karl och Reuterholm påtvingade tjänstledighet 1794–96 var P tf riksmarskalk. Då han ansåg sig förbigången genom (bd 15) utnämning till riksmarskalk, tog han avsked från överstekammarherretjänsten 1802. P:s och hans fars arkiv (bl a P:s egenhändiga självbiografi 1765 och hans anteckningar om sina döttrars födelse) finns hos kapten Christer Ridderstad i Nyköping. De i överceremonimästaren Leonhard v Hausswolffs samling i LUB befintliga breven från honom till P publicerades 1909 av S Clason och C af Petersens.

Nils P:s kusin Gustaf Mauritz P (1737–1827) befordrades vid Göta hovrätt till hovrättsråd 1782, vikarierade tidvis 1782–86 och 1791–92 som landshövding i Jönköping, var ledamot av HD 1796–1800 och vice president i nämnda hovrätt 1806–16 under sin släkting presidenten Arvid Eric P (se nedan) samt blev LLA 1812. I äktenskap med överdirektören Fredrik Ehrenpreus' (bd 12) dotter Gertrud Fredrika var han far till vice presidenten i samma hovrätt Mauritz P (1784–1842).

En av Gustaf Mauritz P:s bröder blev far till generallöjtnanten Carl Henric P (P 6), som blev greve 1826 men ej efterlämnade några barn, och till Christer P (1776–1836). Den senare deltog i kriget i Pommern 1807, striderna vid Oravais 1808 och Sävar och Ratan 1809 samt fälttågen i Tyskland 1813 och Norge 1814. Han efterträdde P 6 som överste för Skaraborgs regemente 1816.

P 6:s och Christer P:s farbror fänriken Johan Henric P (1742–81) på Främmestad i Västergötland omkom under strider med de infödda i holländska Guyana och blev möjligen anfader (Paulin) till en venezolansk 1900-talsdiplomat med namnet P de Rivas. En av Johan Henric P:s söner i Sverige var far till översten för Västgöta-Dals regemente Lage Evald P (1813–97).

Dennes bror publicisten Johan August P (P 8) blev i äktenskap med författaren Katarina Elisabet (Betty) P, f Ehrenborg (P 9) svärfar till biskop Nils Lövgren (bd 24) och far till August Mikael P (1857–87). August P blev fil kand i Uppsala 1882 och en av grundarna av Uppsala studentmissionsförening 1884. Han utbildade sig till missionär men dog av lungtuberkulos strax före sin planerade utresa. Mikaelskapellet – numera Mikaelskyrkan – i Uppsala uppfördes 1891 enligt en familjedonation till hans minne.

Hans syster Hedvig Amalia P (1861–1927) blev 1887 missionär vid det på hennes bekostnad uppförda skolhemmet Oscarsberg (nu Eshiane) i Natalprovinsen i Sydafrika. Hedvig P tog bl a initiativ till att zulumelodier bevarades genom grammofoninspelningar och författade i moderns anda religiösa och pedagogiska sånger på zulu. Hon var också konstnärligt verksam. Genom stora donationer möjliggjorde hon uppförandet av Bethania Mission Hospital i Dundee och av missionens rekreationsgård Svenskbo i Durban, liksom att Svenska kyrkans mission kunde utvidga sin verksamhet också till Johannesburg och till Rhodesia. Sedan P 1913 av hälsoskäl återvänt till Sverige, kom hon att på olika sätt påtagligt bidra till ett ökat intresse för yttre mission i Sv kyrkans församlingar. Omkring 1 200 brev från henne till systern Anna P-Lövgren finns i Sv kyrkans missionsstyrelses arkiv i Uppsala. Brev till henne från systern och svågern finns i N Lövgrens samling i UUB.

Lage Evald och Johan August P:s brorson underlöjtnanten Nils P (1862–95) emigrerade 1885 till USA, där han blev en av banbrytarna för sv gymnastik genom att grunda ett gymnastikinstitut i Boston, utge skrifter om den sv gymnastiken och översätta sv arbeten till engelska.

P 4:s kusin ryttmästaren (ej landsh) Harald P (d 1674) kom genom sitt äktenskap i besittning av Ribbingsfors i Amnehärad i Västergötland och grundade säteriet Uddeholm i Norra Råda i Värmland. Det såldes av hans svärson till Johan Karlström, som redan under P:s livstid fått Bergskollegiets privilegium att där grunda det senare så betydande industriföretaget. Två av hans fyra sonsöner stupade under Karl XII:s krig och en tredje dog 1712 i Bender. Den återstående var rysk fånge 1709–22. Med hans fyraårige son dog den obetitlade grenen av släkten P ut 1731.

Harald P:s brorson Knut P (d 1714) blev sårad i slaget vid Lund 1676, var överste för Livgardet 1696–1706, blev friherre 1696 och befordrades till generalmajor av infanteriet 1700. Han deltog i landstigningen på Själland och slaget vid Narva 1700 samt övergången av Düna 1701, sårades i slaget vid Kliszów 1702, blev generallöjtnant 1703 och deltog s å i belägringen av Torun. P:s 20 mars 1705 daterade journal över händelserna 25 april 1700–31 dec 1704 finns i M 587, RA (där placerad på jan 1700). Han blev 1705 k råd och överståthållare i Sthlm (tilltr 1707) samt 1706 greve. P har ansetts (Fryxell; Ernst Carlson) som en av Karl XII:s syster Ulrica Eleonoras anhängare i rådet, men senare har påpekats (Grauers 1920) att han ofta hade samma uppfattning som hennes systerson och konkurrent hertig Karl Fredriks (bd 20) guvernör Arvid Horn (bd 19). Som administratör var han föga framstående (Ur frih Carl Magnus P:s korrespondens; Malmström; Dardel; Grauers 1920). Då pesten bröt ut i Sthlm 1710, flydde P liksom övriga rådsherrar för en tid till Arboga. Åtminstone från 1712 var han "sjuklig och av sig kommen" (HH 10; Almquist 1944, s 19).

I sitt andra äktenskap – med Arvid Ifvarssons (Natt och Dag; bd 26) dotter Anna Christina – blev Knut P svärfar till riksråden Herman Cedercreutz (bd 7) och Olof Törnflycht samt far till Carl P (1687–1737). Denne deltog i belägringen av Torun 1703 och slaget vid Holowczyn 1708, sårades i slaget vid Poltava 1709, blev tillfångatagen i kalabaliken i Bender 1713, deltog i försvaret av Stralsund 1715 och var 1716 i preussisk fångenskap. Han blev överste för Upplands femmänningsregemente 1717, för Västra skånska infanteriregementet 1719 och för garnisonsregementet i Stralsund 1721. Från 1720 var P envoyé vid preussiska hovet, men denna verksamhet slutade med att han 1723 sattes i husarrest på begäran av sina fordringsägare (jfr bd 27, s 122). Från 1728 var han chef för Närkes och Värmlands regemente.

Carl P blev i äktenskap med riksrådet Johan Lillienstedts (bd 23) dotter Christina Margareta Eleonora –systerdotter till Carl Pipers (se ovan) maka och till P:s förutnämnde svåger Olof Törnflycht – svärfar till riksrådet Pehr Kalling (bd 20) och far till Fredrik P (1722–1801). Denne deltog 1742-43 i kriget i Finland och 1757–62 i pommerska kriget, befordrades till överste i armén 1773 och blev chef för Kalmar regemente 1778 och för Västgöta-Dals regemente 1779 samt generalmajor 1782.

Hans son Claës Fredric P (1785–1839) deltog i striderna vid Sävar och Ratan 1809 samt krigen i Tyskland 1813 och i Norge 1814, var hovmarskalk hos kronprins Oscar 1817–27 och överste för Södermanlands regemente 1824–37 samt befordrades 1837 till generalmajor i armén. Som hovmarskalk kom Claes P i ett förtroligt förhållande till den unge Oscar (Löwenhielm; Söderhjelm o Palmstierna), och i samband med förhandlingarna 1822 inför Oscars val av maka fungerade han som kurir mellan denne och fadern Karl XIV Johan. Ett anfall av galenskap föranledde emellertid att han måste lämna hovet (Nauckhoff). Hans arkiv kom genom hans styvdotter Lovisa Sofia Wilhelmina Bergenstråhles äktenskap med överhovjägmästaren Claes Magnus Lewenhaupt (bd 22, s 605) till Sjöholmsarkivet, nu i RA.

Claes P:s bror Arvid P (1782–1831) deltog i försvaret av Stralsund 1807, blev 1810 disponent vid och delägare i Upperuds järnbruk i Skållerud, Dalsland, och köpte 1812 järnbruken Billingsfors och Katrineholm i Skållerud men avvecklade snart sitt engagemang i bruksrörelsen. Efter skilsmässa från Napoleon I:s brorsdotter Christine Alexandrine Egypta Bonaparte sköt han sig i San Antonio i Texas, USA (Wikén). Rester av P:s arkiv finns i det i kommunarkivet i Västervik deponerade arkivet från Forsby i Västra Ed.

Arvid P:s farfar Carl P:s bror Arfuid P (1689–1754) deltog i striden vid Grodno 1706 och slagen vid Holowczyn 1708 och Poltava 1709, blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna s å, utväxlades 1711 (Pipers dagbok; Almquist) och deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718. Han befordrades till överste 1720, var chef för Livgardet 1727–39 och blev generalmajor av infanteriet 1737. Vid hattarnas maktövertagande 1739 var P en av de elva personer som blev riksråd. Som sådant "var och förblev han en politisk obetydlighet, som dock ej lät bruka sig till att blint understödja det parti som insatt honom i rådet" (Malmström, 2, s 361). P var sålunda ett av de riksråd som motsatte sig revanschkriget mot Ryssland 1741. Då Samuel Åkerhielm vid 1746–47 års riksdag anklagades inför SU:s deputerade och tvangs att avgå ur rådet, riktades anmärkningar även mot P och ett par andra riksråd, då de icke på bankofullmäktiges begäran velat förbjuda banken att inväxla sina sedlar. Han och ett annat riksråd, vilka erkände sin brist på insikt i bankärenden, slapp undan med en skriftlig anmärkning. Vid serafimerordens tillkomst 1748 var P en av de 27 personer som blev riddare. Från mödernet ärvde han Gottenvik i Jonsberg i Östergötland. Genom sitt äktenskap med riksrådet Pontus Fredrik De la Gardies (bd 10) dotterdotter Hedvig Christina Stenbock kom P i besittning av bl a järnbruken Högfors i Karbenning och Svanå i Haraker samt säteriet Axholm i Fläckebo, allt i Västmanland, säteriet Velamsund på Värmdö och det s k P:ska huset vid Södermalmstorg i Sthlm. 1738-köpte kan säteriet Ravnäs i Konungsund i Östergötland. Handlingar om P:s sterbhus finns i arkivet från Säby hos friherrinnan Christina Wrangel i Strängnäs. Han blev svärfar till sin brylling riksrådet Mauritz (Moije) P (se ovan).

Arfuid P:s son Knut Arvidsson P (1724–88) på Svanå, som deltog i kriget i Finland 1742 och i pommerska kriget och fick avsked 1758 samt överstes karaktär 1762, är känd som boksamlare, vilken verksamhet fortsattes av och kulminerade med hans son hovmarskalken Knut P (1755–1814) på Svanå. Denne blev i äktenskap med en både kusin och brylling till P 6 farfars far till kammarherren överste Göran Edvard Henning P (1868–1951). Göran P, som i många år tjänstgjorde hos sedermera Gustav VI Adolf, donerade 1944 (Grape) sin släktgrens arkiv till UUB.

Knut Arvidsson P:s bror generalen Fredric P Arvidsson (P 5) blev i äktenskap med riksrådet Eric Wrangels dotter Ulrika Eleonora far till Arvid Eric P (1753–1825). Arvid P ansågs i sin ungdom oskicklig och okunnig (Hochschild; H E Charlotta; Fersen) men blev lagman 1777 i Blekinge och 1783 i Tiohärad och fick 1794 landshövdings titel. P blev 1795 president i Göta hovrätt, då han var den ende som var tillräckligt rik för att kunna betala sin företrädare, hertig Karls gunstling G A Reuterholms bror (H E Charlotta). Han innehade detta ämbete i tre decennier till sin död, blev en av rikets herrar 1819 och serafimerriddare 1824. Efter sin far ärvde P Gottenvik och Ravnäs i Östergötland, och genom sitt äktenskap med landshövdingen Salomon v Otters (bd 28, s 432) dotter Catharina Charlotta kom han i besittning av Bergkvara i Bergunda i Kronobergs län. Vid Gottenvik inrättade P ett kopparverk, som efter honom fick namnet Arvidsberg (Harmens reg).

Bland hans söner var justitiestatsministern och riksmarskalken Arvid Mauritz Arvidsson P (P 7) och majoren Carl Otto P (1787–1867). Carl P kom genom äktenskap med sin mors systerdotter Sophie Wilhelmina Berg von Linde i besittning av bl a Björnö, där han bosatte sig, och Stävlö, båda i Åby i Kalmar län. Under loppet av 1850-talet försåg han sina gods med nya hus, varjämte han anlade en stor mängd nya vägar inom sina domäner. Corps-de-logiet på Stävlö, som blev färdigt 1860, avser att ge en bild av släkten P:s vapen med ett mittparti i fyra våningar, som på båda sidor följs av tre lägre partier med våningsantalet tre, två och en, varjämte även byggnadens grundplan ger en bild av samma trappstegsmur som fasaden. P blev morfar till Ellen Key (bd 21) och far till tf krigshovrättsrådet Carl Erik Ludvig Walter P (1813–68). Genom Erik P:s testamente fick RA en betydande donation för finansieringen av utgivningen av DS och av de medeltida sigillen. Hans genealogier för bl a medeltida frälsesläkter finns i RHA, hans autografsamling i RA, vars serie Arkivfragment innehåller enstaka brev till honom.

Bergkvara ärvdes av Carl P:s.och P 7:s yngste bror, Knut Axel P (1796–1856). Han befordrades till överstelöjtnant 1842, fick avsked 1847, var v ordf i Kronobergs läns hushållningssällskap 1843–52 och blev landshövding i Kristianstads län 1853 (tf 1852).

I sitt äktenskap med generallöjtnanten Erland Hederstiernas (bd 18) dotter Johanna Wilhelmina blev han far till Carl Knut Johan P (1826–1902). Denne Knut P blev löjtnant 1853 men tog avsked 1858 för att ägna sig åt Bergkvara. Han var ordf i Bergunda kommunalnämnd från 1863 till sin död, riksdagsman för ridderskapet och adeln 1865–66 och i FK 1876–77 och 1879–83 samt v ordf i Kronobergs läns hushållningssällskap 1868–71. Vid Bergkvara och några egendomar i Skåne gjordes pionjärinsatser när det gällde införande av rationell skogskultur. På 1870-talet anlade P där den första anstalten för klängning av barrfrö. Under samma decennium lät han odla upp mossmarker i så stor omfattning att Bergkvaras åkerareal fördubblades, vilket väckte hushållningssällskapets intresse och allmän beundran. 1885 införde och använde P som den förste i landet konstgödningsämnena kainit och thomasfosfat. 1886 beslöts på förslag av honom att den i Jönköpings län bildade föreningen för mosskulturens höjande skulle omfatta hela Sverige och kallas Sv mosskulturföreningen.

I äktenskap med Johan Lorentz Aschans (bd 2) dotterdotter Aurora Charlotta Fredrika v Baumgarten var Carl Knut Johan P far till Knut Arvid P (1855–1916). Denne Knut P avlade 1880 i Lund examen till rättegångsverken och kom 1883 genom sitt äktenskap med Gustaf Abraham Edvard Leijonhufvuds (bd 22, s 469) dotter Signe Elisabet Carolina i besittning av säteriet Asa i Asa, Kronobergs län, som han sålde redan 1895. Efter faderns död övertog han Bergkvara, där han lät restaurera slottsruinen. P var ordförande i Kronobergs läns landsting 1894–1915 och riksdagman i FK 1894–1906. På Bergkvara finns arkivalier efter honom och hans förfäder ända sedan Arvid Eric P:s tid.

Carl P:s, P 7:s och